Happy Jankell medverkar på Årets Selma 8 mars

Happy Jankell debuterar med Livlina – en berättelse om skuld, familjeband och gråzoner. Ett stilsäkert och rappt skrivet porträtt av livet som ung kvinna i dagens Stockholm.

Kl 12.00 den 8 mars medverkar Happy Jankell och samtalar om sin debutbok Livlina på den feministiska galan ”Årets Selma”. I år kommer galan att vara helt digital och blir en hel dag - åtta timmar! – i feminismens tecken, live i SelmaStories Instagram stories. Läs mer om alla medverkande här.

Happy Jankell, född 1993, är skådespelare. Hon har bland annat studerat teater vid London Academy of Music and Dramatic Art och kreativt skrivande på Sundbybergs folkhögskola. Sedan 2006 har hon medverkat i ett femtiotal filmer och tv-serier, och varit verksam vid scener som Stockholms stadsteater och Teater Brunnsgatan Fyra.

Om Livlina

"Glöm inte att du är ung och frisk. Nu är det upp till dig att välja livet."

Liv är hypokondriker och stamkund hos nätdoktorn Care Call. När hennes pojkvän Yack gör slut efter ett gräl på Arlanda börjar tillvaron sakta krackelera. Hon kämpar mot sin ångest med hjälp av mediciner, kroppsbesiktningar och ett och annat destruktivt Tinder-ragg. Men ingenting blir bättre och inte heller hjälper det att hon hela tiden jämförs med sin perfekta storasyster Lina. Trots att de är av samma kött och blod är de varandras motsatser: Lina har allt, Liv har inget. Inte ens sorgen efter deras döda pappa hanterar de på samma sätt.

I takt med att ensamhetskänslorna eskalerar tar Liv till mer och mer drastiska metoder för att klara vardagen. Snart inleder hon en relation med den betydligt äldre läkaren Mårten, vilket startar en kedjereaktion av händelser som förändrar hennes liv i grunden och avslöjar familjens såriga hemligheter.

"Älskling? Sätt ryggan på bandet", sa Yack och log ursäktande mot kvinnan bakom disken. Jag korsade fingrarna för att något skulle hända. Att brandlarmet skulle gå igång eller att en misstänkt aluminiumportfölj skulle hittas i avgångshallen, så att vi skulle tvingas utrymma flygplatsen. Missa vår avgång och vända hem igen, båda två. Tillsammans. Men ingenting hände, så istället reste jag mig upp. Och långsamt, långsamt började jag backa. Bort från incheckningsdisken. Bort från honom. Bort från allt. Yack tittade oförstående på mig. "Liv? Väskan?" Hela terminalen var som i turbulens och jag fick anstränga mig för att inte falla. Allt suddades ut till diffusa konturer. Jag minns inte exakt vad som hände sedan, men jag kommer ihåg att jag sa förlåt. Sju gånger: "Förlåtförlåtförlåtförlåtförlåtförlåtförlåt." Han stod där i den stickade tröjan som han visste att jag älskade. Som han tagit på sig för att jag skulle få luta huvudet mot hans mjuka tygärm under flighten. "Du gör inte det här på riktigt, va?" viskade han. "Jag kan inte. Jag klarar inte av det. Det kommer inte att gå", sa jag och fortsatte backa.