Astrid Billengren: ”Folk säger att jag skrivit en rolig bok, men det var inte avsikten”

Nyhetsjournalisten Astrid Billengren debuterar nu som romanförfattare. En av oss kommer dö ung är en samtidsberättelse om Malmö, flickors hemligheter och ölklibbiga dansgolv. Om moderskap och systerskap. Men framför allt är denna debutbok – skriven med rapphet och skärpa – en berättelse om den komplexa kärleken till en vän.

Det här är en berättelse om vänskap och sorg. Hur kommer det sig att du har skrivit den här romanen?

Jag har själv varit om det som händer Matilda; att en älskad vän tog sitt liv. Det gav mig ett akut behov av att skriva om just den typen av förlust. Samtidigt var det viktigt för mig att skriva en roman. Jag ville ha fiktionens totala svängrum. Matilda fick en mer utåtriktad och utåtagerande sorgeprocess än jag själv hade (jag satt ju bara och skrev en bok!).

I boken får man ta del av Matildas och Ellens gemensamma historia. Att skriva om en vänskapsrelation där båda lever var en tröst för mig. I skrivandet kan du hålla de döda vid liv. Jag får se hur det blir med min egen sorg nu när berättelsen är färdigskriven och tryckt. Kanske går den in i en ny fas. För precis som Matilda konstaterar i boken – sorgeprocessen tar aldrig slut.

Berätta om Matilda och Ellen, vilka är de?

Foto: Astrid Billengren

Matilda och Ellen är uppväxta i samma område i Malmö, de läser båda KP och gillar samma tvprogram. Men de är olika på andra sätt. Matilda är uppvuxen i en välbärgad familj och det enda barnet. Ellen har en bohemisk familj – en ensamstående konstnärlig mamma och en lillebror. Ellens själ är yvig och med åren mår hon allt sämre. Matilda är en mer återhållen, ordnad person. Medan Ellen kämpar med att få styr på sitt liv och sina drömmar, följer Matilda en utstakad, ordnad väg, utan större motgångar. Men efter hand krackelerar bilden av de två vännernas olika roller och bakgrund. Kanske var inte allt så svart eller vitt ändå. Framförallt Malmö, men också Österlen och Stockholm spelar roll i skildringen.

Vad är det för miljöer du beskriver?

Staden Malmö är för mig nästan en egen karaktär i berättelsen. I Matildas sorg blir uppväxtstaden väldigt viktig för henne. Det är där alla minnen och nycklar finns. Även Österlen, där de två vännerna spenderat mycket tid tillsammans. Samtidigt som Skåne blir väldigt starkt och tydligt i Matilda, tonar hennes nya hemstad Stockholm bort och blir anonym och meningslös.

Foto: Gabriel Liljevall

Jag har medvetet försöka skriva fram Stockholm ganska svalt. Det här är något som man ju ganska ofta hör inflyttade stockholmare uttrycka. Att de inte "gillar Stockholm”. Att Stockholm är så "stelt". Jag själv har egentligen aldrig känt så, jag älskar Stockholm. Men för Matilda blir detta en spegling av hennes känslor. Hon vill tillbaka. Hon vill vara i en tid när Ellen fanns. Malmö blir en symbol för det.

Jag grät en hel del när jag läste, men skrattade också! Hur kommer det sig?

Det var inte min avsikt att skriva en "rolig bok". Men när jag började låta folk läsa texten så fick jag höra allt oftare att den upplevdes så. Det överraskade mig. Jag trodde ju att jag hade skrivit en sorglig berättelse! Men nu med lite perspektiv ser jag att humorn och värmen väl är en naturlig effekt av projektets natur. Matilda söker sig tillbaka till minnen som åtminstone delvis är varma och fina. Och i de minnena finns mycket humor.

Sedan tror jag Matildas stundtals otämjda sorgeprocess är lite komisk också. Hon gör en hel del konstiga grejer, får olika typer av bryt och är drastisk och taktlös. Det är ju ganska roligt när folk är gränslösa.

Detta är din debutroman, men du har ett annat jobb också. Berätta lite om dig själv.

Jag är nyhetsjournalist sedan 19 år tillbaka. Jag har en bakgrund på bland annat Dagens Nyheter och TV4Nyheterna. Nu jobbar jag på Aftonbladet, som nyhetschef. Jag ansvarar bland annat för vår kriminaljournalistik. Det är en fantastisk arbetsplats och jag älskar mitt jobb. Men mitt skönlitterära skrivande är en slags respit från både tempot på redaktionen och från det effektiva nyhetsspråket. I prosan kan jag leka och vila. Jag har låtit Matilda också jobba på en nyhetsredaktion, mest för att det var roligt att kunna sätta henne i en tv-soffa – och hantera det ganska dåligt...