Mark Billingham

Mark Billingham arbetade länge som ståuppkomiker men skriver numera deckare på heltid. Han vann 2009 det prestigefyllda Crime novel of the year award för romanen Dödsbud. Billingham bor i London tillsammans med sin fru och sina två barn. Hans böcker om kommissarie Tom Thorne har blivit en tv-serie som under det närmaste året kommer att visas på TV4. Författaren medverkar även i dokumentärserien Killer Couples på TV8.

Billinghams brev till de svenska läsarna:
Det har varit ett hektiskt år för både mig och Tom Thorne. Dels har den nionde Thornedeckaren, Från de döda, kommit ut i England. Dels har de två första böckerna filmatiserats för brittisk tv. Jag vet inte om eller när dessa kommer att visas i svensk tv, men om det sker så hoppas jag att ni kommer att tycka lika mycket om resultatet som jag gör.

Det är alltid en skrämmande upplevelse när böcker skall bli film eller tv-serie, eftersom författaren ofta inte har något att säga till om. Jag har alltid tyckt att det är bra efter som ett eventuellt misslyckande kan bortförklaras med att man som författare inte har haft något att säga till om. Skulle det däremot bli en succé så kan författaren stolt luta sig tillbaka och berätta att den filmen är baserad på min bok skall ni veta. När det gäller denna filmatisering så har jag varit djupt involverad från början och sedan den visades i tv har jag haft fullt upp med klagomål från arga läsare som inte tycker om de anpassningar som har gjorts i filmmanuset.

Ett år som detta har jag haft löjligt lite tid över för läsning. Det är författarens dilemma, vi blir författare eftersom vi är läsare men när vi väl är det så har vi mycket lite tid över att läsa. Trots det har jag lyckats läsa några riktigt bra kriminalromaner senaste året, Truth av Peter Temple , The Snowman av Jo Nesbo och The Way Home av George Pelecanos . Ingen av dessa tre har lyckats att ta sig in på min topp femlista över de bästa kriminalromanerna genom tiderna. Den listan ändras visserligen lite då och då, det beror på när man frågar mig.

Just nu är det dessa fem böcker jag skulle ta med mig till en öde ö:

Night Dogs av Kent Anderson
Den bästa polisromanen som någonsin skrivits. Det är berättelsen om Hansen, polisman och krigsveteran från Portland, Oregon, som under sommaren 1975 brottas med sina egna demoner samtidigt som han försöker upprätthålla lag och ordning.

The Big Blowdown av George Pelecanos
Unga män fattar svåra beslut under andra världskriget och vi får följa deras kamp när de försöker återhämta sig efter den svåra upplevelsen. Pelecanos är förmodligen den bästa dialogförfattaren i samtida amerikansk skönlitteratur. Gripande och hjärtskärande.

Red Dragon av Thomas Harris
Jag köpte boken på en flygplats och la inte ifrån mig den ens när jag åt. Silence of the Lambs är precis lika bra, men det är den bok som Hannibal Lector först gången dyker upp i som är den viktigaste. Trots att den har filmatiserats två gånger är det fortfarande boken som gäller.

The Maltese Falcon av Dashiell Hammett
För mig är detta den bästa kriminalromanen någonsin. Den skrevs för nästan åttio år sedan men har klarat tidens tand väl. Sam Spade är en underbar huvudperson, inte alltid så sympatisk - men äkta. Detta är för att använda Raymond Chandlers ord "boken som återgick till att låta mördaren mörda av en begriplig anledning".

The Godfather av Mario Puzo
Detta var den första vuxenbok jag läste och jag kan fortfarande komma ihåg den otroliga känsla den gav mig. Som femtonåring blev jag helt besatt av Puzos beskrivningar av kriminella våldet i boken. Men det var genom böcker som den här jag lärde mig betydelsen av en riktigt stark och bra berättad historia.

Författarintervju med Mark Billingham inför att boken TJOCKARE ÄN VATTEN kom ut 2010:
Född: 1961.

Bor: Norra London.

Familj: Fru (Claire) och två barn: Katie (14 år) och Jack (12 år). Olika hundar och katter.

Yrkesliv: Har aldrig haft ett riktigt jobb. Först skådespelare sedan stå-upp-komiker och därefter författare.

Höjdpunkt i karriären: Det finns inget bättre än att få veta att du har blivit antagen som författare. Jag minns fortfarande exakt var jag befann mig.

Lågvattenmärke i karriären: Många misslyckade stand-up-gig. Oundvikligt, men alltid lika jobbigt. Det är mycket lättare att skriva.

Favoritförfattare: Jättesvårt att bara välja en. Robertson Davies kanske?

Favoritdeckarförfattare: Ännu svårare. Elmore Leonard, George Pelecanos, Dashiell Hammett.

Favoritmusik: Elvis Costello, Johnny Cash, Hank Williams.

Favoritfilm: Gudfadern.

Last: Poker.

Okänd talang: Bordstennis. Line dance.

Dricker: Öl. Men inte så mycket. Jag lovar.

Favoritpryl: iPod. Det är härligt att ha musik med sig vart man än går.

Rädd för: Råttor. Hajar. Köttätande zombies.

Upprörs över: Religiös fundamentalism.

Mest stolt över: Mina barn.

Varför deckargenren? För det är den genren jag alltid har gillat mest och jag kan inte göra mer än att försöka skriva något jag själv skulle vilja läsa.

Jobbigaste delen av skrivprocessen: Att komma igång, definitivt. Att tvinga mig själv att sätta mig ner och göra det.

Bästa delen: Att avsluta. Jag tycker att det är väldigt roligt att promota mina böcker, eftersom jag gillar att skryta.

Hatar: Att erkänna att jag har fel.

Älskar: Att låtsas att jag är en rockstjärna när ingen ser på.

Gillar: Att kolla på gitarrer.

Ogillar: Att komma försent. Att andra kommer försent.

Gillar för mycket: Mat.

Dåliga vanor: Jag röker. Kör för fort. Mördar främlingar och gömmer deras kroppar. En av dessa är ett skämt.

God vana: Punktlighet.

Inspireras av: Bättre författare.

Motiveras av: Att jag måste betala av mina lån. Samt driften att bli en bättre författare.