”Johanna Nilsson är en författare som har gåvan att skildra den hudlösa och sköra människan. Hon gör det med ett språk som är stilsäkert och vackert. ’Jag är den som skall komma’ är en stark skildring av dragkampen mellan psykos och verkliga relationer, fullt jämförbar med Ron Howards mästerliga film ’A Beautiful Mind’.”
Östgöta Correspondenten

”Jag är den som skall komma är inte nyskapande, men det gör den inte mindre läsvärd. På ett sätt påminner den om en av Freuds fallstudier, fast skriven inifrån. Det är en bok med stort socialt patos och Nilsson är inte rädd för att fullständigt kliva in i sina romanfigurer, andas samma luft som de gör, tänka samma tankar. Vi får komma Bernice nära och se hur hennes sjukdom kan te sig som ett så lockande, eller rättare sagt nödvändigt, alternativ.”
Svenska Dagbladet

”Jag kommer på mig själv att läsa boken som Hanna Greens epokgörande dokumentärroman ’Ingen dans på rosor’, som inifrån beskriver psykosen inte bara som ett svart inferno utan också dess sjukdomsvinster: en fantastisk värld av ömsom straffande och ömsom belönande gudomar, väldiga visioner med sällsam skönhet. ... Även om ’Jag är den som skall komma’ övervägande är en svart roman om outsäglig plåga och utsatthet förvandlas den till slut till ett berättelse om tröst och självläkning - att det finns en värld att vinna bortom sjukdom och förtvivlan. Det är med andra ord en typisk Johanna Nilsson-roman som förmedlar tron att kärleken till slut betvingar ondskan och att det till sist är den som segrar.”
Dala -Demokraten

”Romanen är en gripande och genomsorglig historia om en psykiskt sjuk mamma med en familj som håller på att slås i spillror. ... Johanna Nilssons skildringar känns realistiska och trovärdiga ...”
Dagens Nyheter

”Allt är inte mörker i Nilssons värld. Här finns också vänlighet, generositet och ömsint kärlek. Härfinns också en viss humor. Även Jag är den som skall komma är en förtätad historia och en psykologiskt sett mycket insiktsfull roman. Nilsson skriver stundtals som i ett behärskat raseri, där hennes eget perspektiv är aggressivt och tvingande. Hon kan trots det ibland vara direkt återhållsam i uttrycket, men texten pulserar ändå av sin egen inneboende dramatik. Hon skriver med omedelbarhet och kraft. Genom sitt suveräna sätt att gestalta utsatthet och ångest når hon fram till smärtans innersta väsen.”
Norra Skånes Tidningar

”Johanna Nilsson rör sig på säker mark, ställer den medicinska psykiatrin till svars, gräver sig in i både sorg och religiös problematik, och skickar en vädjan till oss andra om att inte per automatik avvisa den ’galna’.”
Göteborgs-Posten

”Med ett eget, personligt tilltal, ibland också med en torr, underskruvad humor, ikläder Johanna Nilsson ett realistiskt porträtt av Bernices psykotiska sammanbrott kristna, religiösa begrepp som konkretiserar det allmängiltiga i hennes lidande. ... Nilsson lyckas med dessa medel undvika det ytliga, politiskt korrekta, romantiserande parasiterandet på samhällets olycksbarn ... Smärtan blir drabbande och personlig genom Bernice ...”
Nordvästra Skånes Tidningar

”Johanna Nilsson låter Bernice uttrycka sig vackert i sin oändliga godhet och sin förvända bild av verkligheten. Rösten förstummar. Den blödande Bernice är som blind och döv men ändå klarsynt. Knäpp och klok går ihop. Man följer hennes färd ut ur vansinnet, som man med oroliga ögon följer ett vingligt barn på upptäcktsfärd i en värld av stolsben och hårda bordskanter. ’Jag är den som skall komma’ fungerar i sin form, konstant från Bernices perspektiv. Det är ofta dråpligt, när läsaren ser sanningar som hon blundar för.”
Arbetarbladet

”Johanna Nilsson bygger upp en historia som vänder och vrider sig. Språket är varmt och bygger upp bilder utan att bli för komplicerat. Det är en historia som är lätt att ta till sig, även om ämnet är svårt. För det är ju egentligen otänkbart att förlora ett barn. Kanske är det också därför romanen griper tag om hjärtat som den gör. Den berättar det vi inte vill veta.”
Norrtelje Tidning

”Johanna Nilsson skriver angelägna böcker där hon tar ställning för att vi ska se människan och inte bara en diagnos eller ett psykiskt tillstånd. I Bernice berättelse låter hon oss emellanåt ana genombrott i hennes tillvaro, för att sedan rycka undan mattan under fötterna på både karaktären och läsaren. I de desperata handlingarna finns en rationalitet där Bernice handlar utifrån sin verklighet efter bästa förmåga. Det blir också till en kritik mot hur samhället och dess psykiatriska vård möter människor i kris.”
LitteraturMagazinet

”Ändå är det i gränsområdet mellan friskt och sjukt och i mellanrummen mellan de religiösa upplevelserna och verkligheten, som författaren hittar fram till sin genuina berättarröst. Den som har med de sköra livstrådarna att göra och medkänslan med de mest utsatta. Och den här gången till slut också mynnar ut i en hoppfull strimma av ljus.”
Upsala Nya Tidning